I Beate Grimsruds roman En dåre fri möter vi huvudpersonen Eli som lider av en rad psykiska diagnoser som schizofreni 
och återkommande psykoser. Vi får följa med Eli in och ut och åter in på olika kliniker, vi får följa hennes möten med diverse terapeuter och kontakpersoner, vi är med under bältesläggningar och tvångsintagningar men också under utskrivningar och införande av nya behandlingsmetoder. Romanen låter oss läsare erfara hur det är att vara Eli, både genom sitt innehåll och sin form. Den består av korta kapitel, snabba svängningar och ibland nästan maniska upprepningar. Just det här att få se världen ur ett helt annat perspektiv är det som gör skönlitteratur så speciell. Jag funderar ofta på är vad romaner kan lära oss om livet, om oss människor med våra individuella och gemensamma liv. Kan vi kanske till och med lära oss något av skönlitteraturen som vi kan ha användning för inom den kliniska psykologin?
Ja, om man frågar Haldis Hjort som är specialist inom klinisk psykologi, så finns det inom skönlitteraturen möjlighet att på ett rikare och mer nyanserat sätt beskriva psykisk sjukdom. I en recension i Tidskrift for psykisk helsearbeid uppmanar Hjort alla som på något sätt är engagerade i psykvården att läsa Grimsruds bok. Beate Grimsrud själv, hävdar enligt Hjort, att romanen inte är självbiografisk. Men Hjort anser att det trots att romanen kanske inte är självbiografisk så skildrar Grimsrud sina upplevelser av psykisk sjukdom hos sig själv och andra på ett väldigt sanningsenligt sätt. Hon anser att de beskrivningar av psykisk sjukdom som man kan läsa i skönlitteratur, många gånger är mycket mer insiktsfulla och lärdomsrika än det man kan läsa om i facklitteraturen. Hon kallar den här typen av skönlitteratur för ”kunnskapsrik skjønlitteratur”.
Genom Eli får vi uppleva hur väggarna lutar och hur en hel lägenhet kan falla ut i tomma intet, hur huvudet spricker och delar sig och hur hela världen bleknar bort. Men genom Grimsruds huvudperson får vi också uppleva inspiration och passion och övertygelse om att man kan göra det mesta, om man bara vill tillräckligt mycket. Som läsare vill man hela tiden dra slutsatser om hur huvudpersonens sjukdom beror på hennes uppväxt, på hennes dysfunktionella familj, barndomstrauman osv. Men Grimsrud låter oss inte dra några definitiva slutsatser. Hon kastar åt oss en beskrivning av en mycket smärtsam upplevelse i barndomen för att sedan växla till att beskriva kärleksfulla om än otrygga familjerelationer. Som läsare lämnas man till att spekulera i till vilken grad psykisk sjukdom beror på yttre omständigheter eller om det egentligen är medfött eller rentav en blandning där det ena triggas igång av det andra. Hur som helst blir orsaken till sjukdomen mindre intressant i romanen och det som Grimsrud egentligen fokuserar på är upplevelsen av att leva med sin sjukdom. Och inte heller där finner man en ensidig beskrivning. Intensivt lidande varvas med intensiv kreativitet och livsglädje. Grimsruds huvudperson Eli är just obestämbar, både för andra, men också i allra högsta grad för sig själv. Hon har flertalet röster som talar till henne, för det mesta är det pojkar, vilket bidrar till hennes kluvenhet vad gäller könsidentiteten. Men just den här kluvenheten verkar också ge Eli kraft att ta sig an de mest omöjliga prestationerna
För er som är ute efter en tankeväckande sommarbok är En dåre fri helt rätt. Jag önskar er alla många omvälvande läsupplevelser och en trevlig sommar!
Referenser
Hjort, Haldis (2012). ”En roman du må lese”. Tidskrift for psykisk helsearbeid. Vol. 9 (1), s. 86-89.
