Bland våra skönlitterära böcker gömmer sig mången god och ond klassiker. Goda i så måtto att de är fenomenala böcker, ondo i så måtto att de är delvis så hjälplöst grymma och sorgliga att man inte vet var man ska fästa blicken. Med fara för att medpassagerarna på pendeltåget undrar vad man håller på sitter man och värker och våndas sida upp och sida ner.

Vi diskuterade Ansikten i vattnet av Janet Frame för ett tag sedan i bibliotekets interna bokcirkel och en av funderingarna som omedelbart flöt upp till ytan var hur hemsk en bok egentligen får vara för att kunna njutas? Personligen skulle jag nog svara ”hur grym som helst, om det vägs upp av att den är hur bra som helst”, men vi var inte överens. Och det är ju en god förutsättning för ett bokcirkelsamtal. Andra hävdade att det fanns en gräns när man var beredd att lägga ner boken med ett förskrämt eller uppgivet ”nej, nu orkar jag inte mer”.

Ansikten i vattnet är en delvis självupplevd skönlitterär roman som bygger på författarens egna erfarenheter av Nya Zeeländsk mentalsjukvård på femtiotalet. Den tid då lobotomering sågs som en lysande medicinsk lösning för många motsträviga patienter, och elchocker än mer så. Nå, vetenskapen marscherade framåt och uppåt med stormsteg, men lämnade utbränd, förbittrad personal och bortglömda, avmänskligade patienter bakom sig.

Härom skriver Janet Frame. Hur hennes alter ego hamnar i mentalsjukhusens vansinniga verklighet, där tillvaron är samtidigt monoton och förödmjukande, godtycklig och nyckfull. Hur frustration framkallar förtryck från vårdare och omvärld. Hur patienterna förnedras, göms och glöms, eller tafatt missförstås av en ängslig värld utanför gallren och murarna. Det hela hjärtskärande och oändligt vackert presenterat. Lyssna bara:

När jag först kom till Cliffhaven och gick i dagrummet och såg människorna sitta där och stirra rätt ut tänkte jag som någon ute på gatan tänker när han ser någon annan stå och stirra upp i himlen: Om jag tittar upp kommer jag också att se det. Och jag tittade, men jag såg det inte. Och stirrandet var inte som ute på gatan ett tillfälle för människorna att samlas och dela åsynen utan ett tillstånd av ensamhet.

Eller här. Om de gamla dementa på avdelningen:

De här gamla människorna sitter vid sitt speciella bord, får grädde på efterrätten och föses tidigt till sina rum, kläs av, läggs i säng och låses in. Så fort sköterskan har försvunnit stiger de upp ur sängen och går omkring i rummet och försäkrar sig söker efter saker ställer i ordning. Det fortsätter de rastlöst med större delen av natten, och på morgonen efter lite rastlös sömn, ibland med sängen våt och nedsolkad, börjar de än en gång försöka lösa den dagliga gåtan, att befinna sig där de är, att inte få gå ut, att förlora sin höfthållare och sina näsdukar och at bli indragna i komplicerade förehavanden som att förflytta sig från ett ställe till ett annat, gå på toaletten och komma ihåg att torka sig, ledas från dagrummet till matbordet och tillbaka igen.

Förstår ni vad jag menar? Överallt, hela vägen genom boken följs man av bilder som de här. Och man vill inte bli avtrubbad. Man vill ta in allt, för det är så vackert. Men man riskerar att svämma över, eller bli blasé. Och det får inte hända. Jag blir lycklig, olycklig och en smula tokig på kuppen.

Undrar vad vi ska läsa till nästa gång?